Jag tänker på Perec

I jakt på något intresseväckande att skriva om här i salongen, någonting annat än en vanlig bokrecension (vilka förvisso kan vara nog så intressanta, men kanske också tjatiga att läsa i längden), letar jag mig försiktigt in på www.fnac.fr, en fransk nätkulturhandel som säljer såväl musik som film som böcker. För där finns mon grand amour littéraire - Georges Perec.

Jag tänker ofta på Perec, mycket ofta, och jag saknar honom väldeliga utan att han varit närvarande i mitt liv på något annat vis än genom böckerna. Detta har jag skrivit förr, det känns måhända igen, men detta är ju min litterära salong i Paris och i den upprepar jag mig hur mycket jag vill.
När jag senast var i Paris ägnade jag mig litegrann åt att vandra i Perecs fotspår och traskade med Den Bästa Hälftens (eller Den Där Människan Jag Har, som herr Markurell skulle säga) trogna samtycke iväg till 13 (var det 13?) rue Linné där Georges en gång i tiden bott, tror det var hans sista parisiska (och jordiska också) vistelseort om jag inte missminner mig. I flera minuter stod jag bara där, såg mig om efter en av dessa skyltar indikerande att här har Georges Perec en gång bott - Paris är ju fullt av sådana skyltar som pekar ut en hel hoper berömda människors forna adresser -, men någon sådan stod inte att finna och då blev jag massor av sur, tyckte att det var synnerligen ärekränkande att Paris stad undlåtit att spika upp en Perecskylt! Nu begriper jag att om det någonstans finns en Perecskylt, så sitter den nog på ett hus på rue de Quatrefages, nära Jardins des Plantes, där Sylvie och Jérome från Perecs debutroman Les Choses bodde. Misstog mig på nummer gjorde jag iallafall inte, eftersom jag mycket nogsamt antecknat denna i guideboken innan vi reste hemifrån, Den Bästa Hälften och jag.

Det var mycket märkligt att stå där på den där gatan mitt i varma sommaren och veta att han levt och gått omkring där comme si de rien n'était för ungefär trettio år sedan, att han kanske till och med ett oräkneligt antal gånger tagit i det där dörrhandtaget på dörren till den där porten. Försynt smög jag mig fram och klappade på det där dörrhandtaget, om utifall.
För några år sedan besökte jag och Den Bästa Hälften Auschwitz under ett besök i södra Polen och också då var Perec med. Perecs mamma försvann under deportation mot Auschwitz när Perec var liten och jag måste nedlägga en ros åt Cyrla Perec där, lite å Perecs vägnar, men också lite för att på något vis tacka henne för honom, var hade jag varit utan Perec?!? Såhär i efterhand kan tilltaget kanske verka fånigt, men det kändes och känns fortfarande väldigt bra.
Hursomhelst sitter jag här vid datorn med ett öga på fnac.fr och konstaterar att det finns så många Perectexter som jag inte läst, som jag inte äger och det är frustrerande och magontframkallande, speciellt som det är så förgrymmat svårt att få tag i fransk litteratur i Sverige (om man nu inte är en stjärna på näthandel, vilket jag inte kan skryta med att vara) och som en Frankrikeresa inte är att tänka på inom den närmaste framtiden. Något som också är väldigt ontimagenframkallande eftersom jag ju måste vallfärda till Perecs grav (eller vad man nu kallar ett sådant där hål i en mur) på Père LaChaise inom en snar framtid om jag inte ska förgås av jag-borde-känslor.
Plötsligt slår det mig att jag ska skifta decennium i sommar och att det då är legitimt att önska sig saker som är krångliga och tidskrävande att skaffa. Och att det inom den närmsta familjekretsen finns en person som är van vid att handa mystiska prylar nätledes och betala med kort i märkliga valutor (såsom euron, hrm..?). Någonting säger mig att denna person kommer att få tillmailat sig en adress och en lista med önskade varor, en lång lista eftersom det faktisk är decenniumskifte vi snackar om och man då ska köpa för lite mer pengar (La B, din lilla materialist!). Jag har ingen skam i kroppen, den har tagit slut.
Ålrajt, till mitt decennieskifte önskar jag mig, utan undantag, med möjliga tillägg (till exempel DVD:n Un homme qui dort, en filmatisering av den så obegripligt bra romanen med samma namn), följande böcker av och om Georges Perec:

* L'art et la manière d'aborder son chef de service pour lui demander une augmentation
* Espèces d'éspaces
* Tentative d'épuisement d'un lieu parisien
* Penser-classer
* L'infra-ordinaire
* Le voyage d'hiver
* Théâtre
* Beaux présents - belles absentes
* Je suis né
* Cantatrix sopranica
* Les verts champs de moutarde de l'Afghanistan
* Voeux
* Entretiens et conférences
* Portraits de Georges Perec (Paulette Perec)
* La clotûre
* Cher très aimable et charmant ami
* Les lieux d'une fugue
* Georges Perec (Claude Burgelin)

Jag är så ödmjuk och blygsam att man nästan fäller en tår av rördhet!
Så! Nu har jag fått skriva lite Georges Perec och önskat mig lite (hrm...) Georges Perec. Allt känns genast bättre och jag går att slafa - faire dodo. Bonne nuit à vous tous!

La Bibliofille