Maïssa Beys De utsatta

Den romana, och för den delen facklitterära, subgenren "kvinnoöde" är en stig som är vansklig att vandra. Ordet har stötts, blötts och nötts i dagskritik och andra litterära och ickelitterära sammanhang, om så många mer eller mindre anskrämliga alster - som på något märkligt vis kommit undan med att bara vara "kvinnoöden", kunnat surfa på framgångsvågor blott på grund av ämne och innehåll - och så länge att åtminstone undertecknad förskräckt ryggar tillbaka inför snart sagt vart verk om vilket epitetet används. Dock finns det självfallet kvinnoödesskildrande romaner med litterära kvaliteter, som inte bara har något att berätta, utan också gör det med stil och klass, såsom exempelvis Maïssa Beys De utsatta, betitlad Cette fille-là i franskt original, i Sverige utgiven på Bokförlaget Tranan.

Mentalsjukhuset är den scen från vilken berättelsen om Den Algeriska Kvinnan - representerade av bland andra Malika, Fatima, Aïsha, Kheïra och Badra bara för att nämna några av de gestalter som passerar revy i De utsatta, alla alls icke lidande av någon form av psykisk sjukdom - och hennes situation tar avstamp, och just ur detta, ramberättelsens avstamp i en miljö som är galenskapens klassiska hemvist, springer en diskussion om vad som är vansinne och vad som inte är det, vad som är utsatthet och vad som inte är det, och som genomsyrar texten som helhet. Malika, romanens prima donna, sår frön till tankar av detta slag redan i sitt förord:

FÖRORD

Må ingen häri se förhoppningen om en möjlig försoning med människorna eller med mig själv.
Jag vill helt enkelt bara ge uttryck för mitt ursinne över att ha blivit satt till världen och för den motvilja jag känner gentemot mig själv vid tanken på att inte veta varifrån jag kommer eller vem jag egentligen är. Jag vill avslöja kvinnornas tystnad och det samhälle dit slumpen fört mig, vars tabun och bakåtsträvande grundsatser ibland är så rigida, att de ibland inte frambringar annat än lögn, illvilja, olycka och våld.
Det står er fritt att lägga boken åt sidan och hänvisa mig till tystnaden eller att själva upptäcka vad somliga här hos oss kallar "vansinne".

Malika

Tanken om en större frihet som instängd på institution än som "fri" varelse ute i samhället, om en existens som ofrånkomligen är den utsattas är vare sig originell eller ny, men Maïssa Bey kan konsten att framställa problematiken på ett nytt sätt. Formen är förvisso klassisk, minner något om Giovanni Boccaccios Decamerone och Marguerite de Navarres Heptamerone (den förra inspirerad av den senare) - X antal människor som av en eller annan anledning hamnat avsides civilisationen och i denna isolation var och en berättar historier för varandra - men hon undviker skickligt att falla i patetikens fällor, att ömka, att ynka, att oskylt och pånäsanskrivande utgråta Ser ni, så hemskt vi har det! Istället kvarstår något av den föraktfulla tonen från Malikas förord, en viss cynism, ett kyligt avstånd som låter läsaren själv dra det emotiva lasset, i den mån ett sådant allt behöver dras för att man till fulla ska förstå vidden av en högst orimlig och orättvis situation.
Att vara utsatta i dubbel bemärkelse är i mångt och mycket en av romanens huvudfrågor, dels som kvinnor i ett förtryckande patriarkat, dels som kvinnor som i och med den plats de har på mentalsjukhuset hamnat utanför den patriarkala strukturen, fått möjligheten att betrakta den på avstånd, men är så djupt rotade i den att de ändå förmår romantisera den. Malika, tydligt utanförpositionerad genom sitt blonda hår och sina blå ögon, kvinnan utan ursprung, den enda som kan anta en skådande position och analysera sakernas tillstånd ur deras rätta ljus, vreds inte bara över förtryckarnas godtyckliga förfarande över de underkastade, de utsatta, utan också över de förtrycktas acceptans, tystnad och idealiserande.
En eloge till översättaren Monica Malmström som i De utsatta givit Cette fille-là en svensk språkdräkt som känns äkta, trovärdig och ursprunglig och i vilken francisismer och andra translatoriska snedsteg som kan få en översättning att kännas stel, konstlad och ovärdig lyser med en underbar frånvaro.

La Bibliofille